Hittade detta fantastiska klipp på SVT Öppet Arikiv. Det är från programmet ”En sinande resurs” från 1972 och berättar om att alla naturresurser håller på att ta slut och jorden bli en soptipp. Vi får till och med veta exakt vilka år olika resurser kommer ta slut om inget radikalt sker. Allt guld tar slut 1983, kvicksilver 1985, silver 1987, tenn 1989, zink 1995, bly 1998, olja 2004, koppar 2008, naturgas 2010. Jag är rätt säker på att uppgifterna kommer ur den ultrapessimistiska Romklubbens rapport Limits to Growth från just 1972.

Inför FN:s miljökonferens samma år sände SVT en serie program på samma, mörka tema. Lågkonjunkturens sjuttiotal var verkligen högkonjunktur för domedagsprofter. Ingen verkade räkna med att ny och effektivare teknik utvecklas, att höjda priser på bristvaror pressar ner användningen, att återvinningsindustrin utvecklas.

Och som tur var fick domedagsprofterna fel. Ja, om inte naturgasen tar slut nästa år då, förståss.

Hur mycket mer skit släppte en typisk sjuttiotalsbil ut i luften jämfört med en modern bil? 100 gånger så mycket. Eller 105 gånger så mycket för att vara exakt. I alla fall om man får tro ett aktuellt test genomfört av OK/Q8, där man jämfört bilar från olika årtionden.

I testet har man bla annat jämfört en typisk sjuttiotalsbil, en Saab 99 från 1977, med en 00-talsbil, en Volkswagen Passat CNG. Sjuttiotalsåket släppte ut 178 gånger så mycket koloxid, 93 gånger så många kolväten, 43 gånger så mycket kväveoxid och en väldig massa mer partiklar i luften.

Som stolt ägare till såväl en VW bubbla från 1973 tillika en VW Golf från 2007 kan jag rapportera att det även skett många andra förbättringar på 34 år. Som bagageutrymmen med plats för bagage, fläktar som hinner ta bort imma innan resan hunnit ta slut och en bullersänkning som gör att det går att njuta av radio och samtal. Men då och då avnjuter jag gärna en sväng med min miljöovänliga, opraktiska men fantastiska lilla bil.

 Theos darling, ett riktig miljöbov, ett år äldre än han själv.

Enligt den senaste inflationsstatistiken, som publicerades av SCB idag, har matpriserna ökat med nästan två procent under det senaste året. Det är inte konstigt att många blir irriterade när maten blir dyrare samtidigt som arbetslösheten ökar. Alla måste vi ju äta. En viss tröst är då att priserna på många andra varor och tjänster nu sjunker enligt SCB.

En än större tröst finner vi dock i en betydligt roligare nyhet från Göteborgsposten. GP:s konsumentredaktion har nämligen undersökt priserna på en genomsnittlig matkasse i sju stora livsmedelsbutiker i Göteborg – och de finner att priserna har sjunkit i samtliga butiker under det senaste året.

Om vi ska lita på SCB eller GP vet jag inte. Men en sak är säker, sett ur ett historiskt perspektiv är matpriserna riktigt låga. Mätt i reala priser, det vill säga om hänsyn tas till den generella inflationen, har matpriserna faktiskt sjunkit med åtta procent under min livstid. Till stor del kan detta förklaras av den allt hårdare konkurrensen inom livsmedelssektorn, med etablering av utländska lågpriskedjor som Netto och Lidl, kombinerat med ökad import från länder där matpriserna är lägre.

Samtidigt som matpriserna har sjunkit under de senaste trettiofem åren har inkomsterna ökat i snabb takt. Det innebär att den andel av inkomsten som läggs på mat successivt har sjunkit. 1974 uppgick matens andel av den genomsnittliga hushållsbudgeten till 28 procent – idag uppgår motsvarande andel till 16 procent. Mindre pengar på mat innebär också att vi idag kan lägga mer pengar på annat.

Givetvis skulle matpriserna kunna pressas ytterligare. Många kommunpolitiker tenderar exempelvis fortfarande att på olika sätt gynna de befintliga butikerna i sina kommuner, vilket för med sig att konkurrensen snedvrids. Sänkt moms och sänkta arbetsgivaravgifter inom livsmedelssektorn skulle sannolikt också kunna medföra en ytterligare prispress. Och det vore inte så dumt. Det finns ju så mycket annat än mat man kan lägga pengarna på, som exempelvis en extra semesterresa, en ny dator eller kanske lite avkopplande fotmassage.

Det som idag kallas Willys startade i Göteborg 1975 då Lars Lundin öppnade matbutiken LL:s Livs.

Kvällspressen har i dag plockat upp den absurda historien om hur en kvinna i Dortmund fått kicken efter 34 fläckfria år på jobbet – eftersom hon olovligen ätit en köttbulle och två frallor från en buffé arbetsgivaren hade ställt fram för kunder. Nog får man känsla av att det ligger mer bakom storyn, men vrickat verkar det ju i vilket fall.

Nästan lika vrikat som de regler som gällde på svenska arbetsplatser på sjuttiotalet. Enligt verkstadsreglerna vid Ericsson i Midsommarkransen fick arbetarna tex inte vissla på jobbet. Det var förbjudet för arbetare att småprata med varandra. Och enligt reglerna fick man ”i princip inte lämna sin maskin”. Detta och andra ögonöppnande vardagsskildringar från en av landets största arbetsgivare återges i Göran Palms bok ”Ett år på LM” från 1972.

I dag skulle det blivit en knasig kvällstidningsartikel – ”Han fick sparken för att han visslade på jobbet”. Då var det verklighet och vardag.

Svart kostym, svart slips, bakåtkammat hår och svarta solglasögon. Så klär sig en stilren man då han presenterar nobelpriset i litteratur. Karl Ragnar Gierow, Svenska Akademiens ständige sekreterare 1964-1977, tillkännager 1974 års nobelpristagare i litteratur: Harry Martinson och Eyvind Johnson. Inslaget nedan är från Rapport, den tredje oktober, 1974.
Priset var dock något kontroversiellt, eftersom båda pristagarna råkade vara medlemmar av Svenska Akademien.

Nu i helgen är det 40 år sedan den första engelska puben öppnade i Stockholm, Tudor Arms på Östermalm. Ägaren Chrs Billowes berättar i dagens DN (endast papperstidningen) att myndigheterna – nykterhetsnämnden – i början krävde att gästerna skulle sitta ner vid borden och dricka sin öl, och inte stå och hänga vid bardisken. Inte förrän 1989-90 visade länsstyrelsen mer förståelse, och de barhäng vi i dag tar som självklara  blev ok.

Mycket av den typ av utekultur vi i dag ser som helt naturlig var förbjuden eller praktisk omöjlig tills helt nyligen. I boken skriver vi även om uteserveringar, som inte knappt fanns i Sverige förrän tidigt nittiotal, då komunerna började luckra upp kraven på insynsskydd. Hur absurt det än kan låta så är det bara alltså mindre än 20 år sedan som myndighetssverige krävde att du satt ner ordentligt, inomhus, om du skulle ta en öl på stan. Ja, och när vi föddes 1974 fanns dessutom bara en fjärdel så många uteställen som i dag…

Ibland får jag och Theo frågan om det inte finns något som var bättre förr. Vi brukar då bland annat peka på den stigande ungdomsarbetslösheten och bostadsbristen i landets lite större städer. Ett annat viktigt område där tydliga försämringar har skett handlar om punkrock.

Visst släpps det fortfarande en hel del bra punkskivor och visst har konsertmöjligheterna förbättrats avsevärt, men det är trots allt en allmänt vedertagen sanning att punkrockens absoluta höjdpunkt nåddes den 15 september 1974 på New York-klubben CBGB, med Ramones framträdande av Judy is a Punk.

Väldigt få svenskar, om ens någon, hade dock möjlighet att se Ramones uppträda redan 1974. Jag såg de först 1993 och det var min absolut bästa konsertupplevelse. Men idag kan vi med hjälp av ett enkelt klick på datorn förflytta oss 35 år bakåt i tiden till rockklubben CBGB (som för övrigt stod för Country, Blue Grass, Blues) för att under knappt två minuter njuta av ett fulländat framträdande.

Vår gode redaktör Billy initierade i dag en tävling på Timbros Twitter-flöde om vem som kunde skriva det roligaste inlägget om sjuttiotalet. Kolla gärna de olika fantasifulla inläggen. Daniel i Knivsta skrev dock det roligaste, som han dessutom utvecklade i ett mail.

Såhär skrev Daniel:

Det var en galen tid, 7o-talet. Min tweet handlade om när en vikarie på förskolan jag gick på hade en temadag om sex och preventivmedel 1976. Hon hade även med sin pojkvän och med kläderna på visade de bl.a. upp olika samlagsställningar. Vi måste ha suttit som en bunt fågelholkar för ingen hade nog fått någon sådan upplysning innan dess. Många besvärliga frågor i många middagsbord den dagen skulle jag tro. Och antar att det var en och annan förälder som flippade ur också. Har inget annat minne av den vikarien så jag antar att karriären som lekisfröken blev kortvarig.

Det är nog bra att det inte går till så på förskolorna. Även om jag samtidigt blir lite gubbsjukt avis på Daniel som fick möta en så frisläppt dagisfröken. Daniel och några av er andra som twittrade får ett ex av vår bok.

Min pappa har berättat för mig att när en kollega till honom, i början av sjuttiotalet, precis hade köpt en miniräknare, samlades alla medarbetarna på kontoret för att titta på den fantastiska maskinen. Annonser från dåtidens dagstidningar styrker pappas berättelse. I september 1974 drog elektronikföretaget Hewlett Packard igång en stor reklamkampanj för sin nya ”fickkalkylator” HP-70. I en annons i Dagens Nyheter beskrevs produkten på följande sätt:

”Förut behövde Ni mycket tålamod och en trave tabeller till hjälp. Nu räcker det med HP-70, som efter några tangenttryckningar ger svaret inom några sekunder och med förbluffande exakthet.”

Om man skickade in talongen som fanns inkluderad i annonsen kunde man beställa miniräknaren för 1 730 kronor, vilket motsvarar 9 400 kronor i dagens penningvärde.

Miniräknaren var lika stor som fyra bredvid varandra uppradade ciggpaket och annonsen beskrev den som ”den moderna affärsmannens universalverktyg”. Exempelvis kunde man ”räkna om från kronor till dollars eller från fot till meter” eller ”jämföra betalningsbeloppen för samma annuitetslån fast vid olika räntesatser”. Ungefär samma funktioner som en typisk miniräknare idag. Skillnaden är att dagens miniräknare ofta delas ut gratis i reklamsammanhang. Och sällan är dessa särskilt mycket större än ett kreditkort.

Dramaten har precis visat sista föreställningen av Ingmar Bergmans TV-serie från 1973, Scener ur ett äktenskap, som pjäs. Staffan Westerberg sällar sig nu till trenden med sjuttiotals-tv på scen och sätter upp sitt klassiska barnprogram från 1975, Vilse i Pannkakan, som revy med turné över landet.

Staffan Westerberg har ju fått rykte om att vara den som förstörde en hel generation barn, oss inkluderade, men programmet var faktiskt rätt kul. Som vi skriver och bloggar om så fanns det ju faktiskt rätt mycket annat att på goda grunder bli förstörd av på sjuttiotalet. Det var Storpotätens översitteri i verkligheten, inte i barn-tv, som var problemet.

I den nya uppsättningen får han hjälp av tvåtredjedelar av det gamla Just D, om nu någon mins sveriges första rapgrupp.

För turneplan och mer info om föreställningen klicka här.