Jag har alltid varit svag för mycket av musiken som släpptes på sjuttiotalet. Tidig punkrock som Ramones och Clash, outlaw country som Kris Kristofferson och David Allan Coe, glamrock som T.Rex, soulig smörsång som Commodores, progg som Björn Afzelius och Hoola bandoola Band, elektronisk musik som Kraftwerk och Tangerine Dream – och så givetvis fet-Elvis.
Theo och jag visar i vår bok, Flyt, att vi svenskar har fått det bättre på alla möjliga sätt sedan sjuttiotalet. Just när det gäller musikutbudet är det dock omöjligt att på ett objektivt sätt visa att allt har blivit bättre. Exempelvis vet vi att Ramones första album från 1976 är bättre än Green Day’s nya skiva, 21st Century Breakdown.
Men det vi med säkerhet kan säga är att musikutbudet har blivit oändligt mycket större för den genomsnittliga musikkonsumenten. Skivhyllorna i en vanlig musikaffär vid mitten på sjuttiotalet bestod i regel av de senaste hitsen samt ett antal klassiska skivor. Jämför det med den enorma musikkatalogen på Ginzas webbutik. För att inte tala om det gigantiska utbudet på Spotify och YouTube. Eller Pirate Bay. Inte nog med att du kan få tag på i princip vilken skiva som helst med hjälp av ett par klick på datorns tangentbord, priset är dessutom nästintill obefintligt.
Även om det inte går att hävda att musikens kvalitet har förbättrats kan vi utan tvekan konstatera att ljudkvaliteten har blivit bättre. Jämför cd- eller mp3-formatet med en knastrig vinylskiva. Och den som föredrar vinylskivor kan fortfarande köpa second hand och i vissa fall nya LP:s. På motsvarande sätt kan de som föredrar analog inspelningsteknik fortfarande spela in med gammaldags teknik.
Det är kanske just det som är det slutgiltiga beviset på att även vi musikfreaks har fått det bättre – valfriheten. Vi har idag möjligheten att lyssna på all den sköna musik som spelades in på sjuttiotalet plus all musik som har spelats in därefter (och före). Och är det inte en fantastisk möjlighet att när vi så vill kunna lyssna på alla dessa guldkorn, som exempelvis den 35 år gamla Där Näckrosen Blommar från Flamingokvintettens femte album?
Musiken… Tja, Marc Bolan är odödlig och Electric Warrior från 1971 är förmodligen det album jag lyssnat flest gånger på någonsin. Jag har avverkat det som kassettband, lp-skiva och nu står en cd i hyllan. Jag har periodvis haft den inlagd på datorn också. Eftersom jag föddes 1956 är jag mer präglad av musiken från 70-talet än någon annan period, så naturligtvis är mycket av det jag hörde då förknippat med särskilda minnen och platser och därmed viktigare för min egen del. Grejen med det mesta i musikväg är ju att det man lyssnar på i tonåren till stor del präglar ens musiksmak för resten av livet och blir då ”bäst” på ett sätt som inte nödvändigtvis har med de musikaliska kvaliteterna i övrigt att göra. Och det gäller oavsett när man föddes.
Så vad tycker jag då är bättre? I stort sett allt som sägs här ovan om tillgängligheten idag! Genom iTunes har jag till exempel kunnat få tag på de av Nina Hagens skivor som bara inte går att få tag på om man inte har möjlighet att traska runt i bättre skivaffärer i Berlin, om ens det!
Tack för kommentaren, Olle. Jag håller med dig om att många fastnar i den musik de lyssnade på under tonåren. Med tjänster som Spotify och Pirate Bay har vi dock bättre möjligheter än någonsin att bredda vår musiksmak. Jag håller dessutom med dig om att Electric Warrior är ett riktigt bra album (min favoritlåt är Monolith).