På en fest i helgen erkände min bordsgranne att hon satt upp en ”Reklam undanbedes”-skylt på sin dörr. Det var väl ingen stor grej, tänkte jag. Miljömässigt och bra. Men det visade sig att hon var kvar i känslan av vad de där skyltarna signalerade förr i tiden, på det glättiga åttiotalet. Då det bara var riktigt trista människor som satte upp dem. Om man var mot reklam var man mot livet, mot allt kommersiellt och sannolikt tvättade man sig aldrig heller.

Jag minns inte riktigt symboliken i de där skyltarna, jag var för ung. Men jag minns hur spännande reklam var, särskilt den förbjudna TV-reklamen. I andra länder fanns den, lyllos dom. När vi gick på bio kom vi en halvtimme tidigt till salongen, man fick absolut inte missa killen i Snickers som berättade om att det framåt tiotiden började kurra i magen, och alla de andra spännande inslagen.

I dag finns reklamen överallt, både bra och dålig. Ibland är den störande, ofta finns den bara där. På nästan varje dörr i min portuppgång finns lappar med ”reklam nej tack”. Man kan tycka att de sura lapp-människorna vunnit. Men mina grannar tillhör inte de där livsförnekande typerna. De är glada. De flesta av dem luktar helt okej.

Poängen är inte att vi ska vara glada att vi fått massor med reklam, många verkar ju vilja slippa den. Poängen är att samhället blivit så mycket roligare sedan åttiotalet. Det är verkligen ett tecken på hur deppigt livet i Sverige var när en sorglig lapp på hallgolvet, med information om rea på fläskfilé och tvättmedel på det lokala Konsum, sågs som en ljuspunkt i tillvaron.