Varför är vi rädda för Usama bin Laden när den statistiska risken att kvävas av sina egna lakan är större än att drabbas av en terroristattack? Hur kommer det sig att vissa människor hellre svälter än smakar minsta lilla bit av en genetiskt modifierad gröda, men gärna tar en cigarett utan en tanke på cancer? Varför trodde folk på sjuttiotalet att världen var på väg att gå under? Varför tror folk nästan jämt att världen håller på att gå under?

Dessa och andra frågor ger sig Dan Gardner på i sin bok ”Risk. The science and politics of fear”. Det är kul och intressant läsning. Boken ger många förklaringar till varför vi alltid tycker att framtiden är mer skrämmande och osäker, medan det förflutna verkade säkert och bra.

Gardners förklaringar ligger dels människans hjärna. Våra magreflexer som triggar rädsla kommer från tiden då vi bodde i grottor, vilket leder till problem i dag då vi lever i ett medieflöde där mängder av otäckheter från världens alla hörn möter oss varje dag. Här är boken som bäst, med spännande referenser från psykologisk forksning kring hur människor upplever och hanterar risk på ett irrationellt sätt.

Gardner lyfter också fram alla de grupper i samhället som har ett egenintresse i att skrämma människor – allt från läkemedelsbolag och säkerhetskonsulter till politiker och media. Här känns poängen mer självklar, men styrkan ligger snarare i många välresearchade exempel.

En detalj ur boken jag inte kände till själv: I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet fanns tydligen en utbredd rädsla att maten i västvärlden skulle ta slut och miljoner människor skulle svälta ihjäl. Denna tes drevs av etablerade vetenskapsmän i de på den tiden uppmärksammade böckerna Famine – 1975! av William och Paul Paddock och The population bomb av Georg Wald. Säkert skrevs många lika dystopiska skildringar i Sverige. Tipsa gärna i kommentarsfälten om du känner till någon svensk dystopiker i denna genre.

Jag har alltid varit svag för mycket av musiken som släpptes på sjuttiotalet. Tidig punkrock som Ramones och Clash, outlaw country som Kris Kristofferson och David Allan Coe, glamrock som T.Rex, soulig smörsång som Commodores, progg som Björn Afzelius och Hoola bandoola Band, elektronisk musik som Kraftwerk och Tangerine Dream – och så givetvis fet-Elvis.

Theo och jag visar i vår bok, Flyt, att vi svenskar har fått det bättre på alla möjliga sätt sedan sjuttiotalet. Just när det gäller musikutbudet är det dock omöjligt att på ett objektivt sätt visa att allt har blivit bättre. Exempelvis vet vi att Ramones första album från 1976 är bättre än Green Day’s nya skiva, 21st Century Breakdown.

Men det vi med säkerhet kan säga är att musikutbudet har blivit oändligt mycket större för den genomsnittliga musikkonsumenten. Skivhyllorna i en vanlig musikaffär vid mitten på sjuttiotalet bestod i regel av de senaste hitsen samt ett antal klassiska skivor. Jämför det med den enorma musikkatalogen på Ginzas webbutik. För att inte tala om det gigantiska utbudet på Spotify och YouTube. Eller Pirate Bay. Inte nog med att du kan få tag på i princip vilken skiva som helst med hjälp av ett par klick på datorns tangentbord, priset är dessutom nästintill obefintligt.

Även om det inte går att hävda att musikens kvalitet har förbättrats kan vi utan tvekan konstatera att ljudkvaliteten har blivit bättre. Jämför cd- eller mp3-formatet med en knastrig vinylskiva. Och den som föredrar vinylskivor kan fortfarande köpa second hand och i vissa fall nya LP:s. På motsvarande sätt kan de som föredrar analog inspelningsteknik fortfarande spela in med gammaldags teknik.

Det är kanske just det som är det slutgiltiga beviset på att även vi musikfreaks har fått det bättre – valfriheten. Vi har idag möjligheten att lyssna på all den sköna musik som spelades in på sjuttiotalet plus all musik som har spelats in därefter (och före). Och är det inte en fantastisk möjlighet att när vi så vill kunna lyssna på alla dessa guldkorn, som exempelvis den 35 år gamla Där Näckrosen Blommar från Flamingokvintettens femte album?

DN skriver i dag om att det är hippt att vara husmor igen. TV-serien Mad Men har tydligen inspirerat unga kvinnor i dag att vilja bli hemmafruar – de vill sylta och safta och virka och sy korsstygn. Som stöd för detta hänvisar de bla till bloggen Underbara Clara, där 23-åriga Clara Lidström delar med sig av sina husmorstips.

Men missar vi inte något här? Alla de här tjejerna som ägnar timmar åt att brodera och byta recept med varandra gör ju det för att de tycker det är kul, det är en hobby. Om de ville skulle de kunna spela hockey och jaga älg istället, vilket många andra tjejer gör i dag. Men det kunde inte deras mormödrar. För dem var sylta och safta både en ekonomisk nödvändighet och ett uttalat krav på dem som kvinnor.

Så inte är det fel att vilja vara lite hemmafru ibland. Att en 23-årig tjej har möjligheten att ägna så mycket tid som Clara uppenbarligen gör åt sånt som hon verkligen inte behöver om hon inte vill är om något ett tecken på ökad jämställdhet.

Har ni också funderat på varför de flesta svenskar i 45-50-årsåldern är fullkomligt besatta av blod, våld och skräck? Svaret ligger i de så kallade skräckserietidningarna, som exempelvis Dracula, Gravmannen och Vampirella, vilka var vansinnigt populära under 1970-talet. Lyckligtvis bestämde sig Konsum i Västerbotten, efter protester från kunder och medlemmar, för att bojkotta skräckserietidningarna 1975. Sammanlagt plockades 26 serietidningar helt bort från sortimentet i fyra varuhus och 94 butiker.

I inslaget nedan hör vi en 27-årig Sverker Olofsson, idag mest känd som konsumentaktivist i TV-programmet Plus, intervjua en Konsumchef i Umeå. Dessutom passar Sverker på att ställa ledande frågor till en ung tonåring. (Vilket leder tanken till den här intervjun från 1985…)

Sverker: Man säger att det förekommer alldeles för mycket våld och för otrevliga bilder – tycker du att det är så?

Tonåring: Ja, det är…

Sverker: Så du missar inte de här 26 tidningarna?

Tonåring: Njä…

Man kan ju bara tänka sig hur Sverige skulle ha sett ut idag om ännu fler av 1970-talets tonåringar hade låtit sin ungdom förstöras av den här typen av dekadent, våldsromantiserande skräplektyr. Och vid närmare eftertanke, vad enkelt livet måste ha varit för 1970-talets föräldrar. Istället för att ödsla tid på att förklara för sina barn om skillnaden mellan saga och verklighet kunde man skriva ett klagobrev till Konsums föreningsstyrelse – och vips var problemet ur världen.

Journalist Anders Bolling skriver på dagens DN Debatt mycket klokt om den ekonomiska krisen. Det är inte apokalypsen vi ser, utan en dipp i kurvan. Även med det värsta scenariot backar vi bara ett par år i tiden. Bollings bok Apokalypsens gosiga mörker har mycket gemensamt med vår kommande bok Flyt! , men han är mer teoretisk och fokuserad på globala utmaningar. Vi skriver om vardagen i Sverige.

Bolling tar dock inte upp det kanske viktigaste: Sverige blir inte bara rikare med tiden, utan också så otroligt mycket roligare och friare! Som vi skriver om i boken framstår en jämförelse med året 1974 då vi föddes som så otroligt dyster, och det är bara 35 år sedan. Uselt musikutbud, inga uteserveringar, inga utlandssemestrar, pappor mobbades om de ville vara hemma med sina barn, jobben var mer monotona och tyngre, gröt var en av de vanligaste maträtterna och Televerket förbjöd rosa telefoner. Vi som lever i dag lever verkligen i en tid av flyt!

Vår bok kommer 10 september, men går redan nu att beställa här. Välkommen också att gå med i bokens grupp på Facebook.

Okej, nu ska jag avslöja mina stora okunskaper om landsbygden. Som inbiten stadsbo har jag noll erfarenheter från jordbruk min uppväxt. Men under semestern har jag läst ”Det svenska jordbrukets historia. 1945-2000″. Hittade den på en bokoutlet i Grebbesta. Och jag blev chockad.

Beskrivningarna av livet på de typiska gårdarna på 50-talet känns som Emil i Lönneberga, som minst hundra år tillbaka i tiden, eller mer. Mindre än fem procent av hushållen hade badrum, man tvättade sig i emaljerad balja i köket. Flugiga torrdass. Fotogenlampor. Garderober för smutsiga arbetskläder saknades som regel. Kvinnorna ägnade timmar åt att tvätta för hand, veva upp och bära in vatten från brunn på gården.

På många gårdar kom inte traktorn förrän på sextiotalet och innan den var allt arbete manuellt. Köra tonvis med gödsel på skottkärra och vingliga spångar. Lyfta balar upp på skrindor. Plocka sten ur åkern med spett.  Det var helt enkelt ofattbart tungt.

Lite senare: På sextiotalet tyckte man det var praktiskt att bespruta sockerbetsfälten ogräsmedel, samtidigt som arbetsfolket låg på knä i fälten och arbetade för hand. Att inte våga hantera DDT med bara händerna ansågs sjåpigt.

Och känner ni igen mjölkkannorna, som den på bilden? Känns som artonhundratal i mina ögon. Men sådana kannor försvann inte förrän i början av sjuttiotalet, då mjölken började hämtas i tankbil. Innan dess fick man lyfta ut 50-literskannorna till vägkorsningarna. Rengöringen av kannorna var ett riktigt slitjobb, öronmärkt för kvinnorna på gården.

Förbättringarna har fortsatt efter sjuttiotalet, även om de inte varit lika uppenbara som när hästarna ersattes av traktorer och handmjölkningen ersattes av maskiner. Men bättre maskiner, förfinad växtkemi, bättre konstgödsel och avel har gjort att livet föreklats och avkastningen ökat enormt.

En ko ger text dubbelt så mycket mjölk per år i dag som 1970. På senare år har vissa gårdar gått över till mjölkningsrobbotar i ladugården. Mer skonsamma mot kornas spenar och anpassar mjölkningstidpunkten till den enskilde kon. Rätt fräckt, tycker ett city-kid som jag. Och visst passar mjölkkannorna bättre som blomkrukor?

SVT ska göra tv-drama av Klas Östergrens fantastiska böcker Gentlemen och Gansters, rapporterar dagens DN. Den första boken, som kom 1980 och utspelar sig året innan, är bland de största läsupplevelser jag haft. Om boxaren och esteten Henry Morgan och hans sinnessjuke bror Leo som varit barnstjärna med diktsamlingen Herbarium en gång i tiden. Och en historia som cirklar kring den där stora, mörka lägenheten på Hornsgatan i Stockholm.

Enligt DN kommer dock tv-seriens lägenhet spelas in i studio, eftersom det är svårt att hitta en lika luguber våning på samma adress i dag. ”Det var en rätt sjaskig tid. Det Stockholm finns inte längre. Hela de kvarteren var ju lite sunkiga på den tiden”, kommenterar Östergren.

Damn right. I vår bok skriver vi bland annat om hur bostadsstandarden förbättrats i Sverige, bla i Stockholms innerstad. De där lägenheterna utan varmvatten och med skallrande englasfönster passar perfekt för plågade själar i böcker. Underbart att vi snart får uppleva det också på film, men slipper det i verkligheten.

Att köra bil var livsfarligt förr i tiden, som vi skrivit om tidigare. Men det gällde inte bara allmän väg, utan även ingängnad bana. Det mest kända exemplet på en rallykraschy var 1978 när Sverige chockades då racingföraren Ronnie Peterson dog efter sviterna av en krasch på Monzabanan i Italien. Motorsport var stort på ett helt annat sätt än det är i dag och Peterson var nationell hjälte, den första svensk som såg ut att kunna bli världsmästare i Formel 1.

Statistik från Formel 1 visar en fantastisk minskning av antalet dödsfall sedan Ronnies tragiska bortgång. Sedan slutet av femtiotalet hade det dött nästan en förare om året i tävlingarna. Efter 1978 har det totalt omkommit fyra förare, det senaste dödsfallet var 1994 då Ayrton Senna från Brasilien kraschade i San Marino Grand Prix.

Till trettioårsdagen av Ronnie Petersons död gjorde P3 en dokumentär, där man bland annat tar upp hur farliga racingbilarna var på den tiden. Även banorna har gjorts mycket säkrare.

I dag startar ”British Open”, världens äldsta golftävling. Jag minns hur töntigt golf var när jag var liten. ”Moderatbandy”. ”En primitiv form av jordbruk”. Eller kanske var det för att det var så snobbigt som man hånade det, för att vi inte tillhörde dem som hade Lacoste-tröjor och puttade på helgerna.

Sedan vi föddes har golf exploderat, blivit en folksport. 1975 fanns ca 50 000 aktiva spelare, i dag finns över 550 000. Antalet banor har ökat från 145 st 1980 till 494 st i dag, enligt Svenska Golfförbundet.

Den som verkligen bidrog till sportens förfolkligande var den tidigare ishockey- och fotbollspelaren Sven Tumba. Enligt honom var golf ”ett tufft boll-lir, precis som fotboll, ishockey och handboll”. Det var han nog rätt ensam om att tycka på den tiden.

Tidningen Svensk Golf har lagt ut hela sitt arkiv på webben. Rätt kul att bläddra. Kolla gärna tex nr 4 från 1973 där Tumba argumenterar för att ”bollen, inte hunden, är människans bästan vän”.

I Signums svenska kulturhistoria över 1900-talet skriver forskaren Mats Hellspong om golfens utveckling. Enligt honom är anledningen att sporten växt både ekonomisk och kulturell. Fler människor har i dag råd att lägga pengar på utrustning, och avsätta de 4-6 timmar som det tar att gå en runda, resor inräknade. Men ökad individualisering i samhället har också gjort att människor allt mer väljer idrotter där man inte behöver anpassa sig så mycket till andra, till fasta träningstider och seriespel. Regnar det kan du hoppa över din runda, får du tid över kan och en kompis gå ut och slå. Klädseln har blivit friare också, inte lika stiff och elitistisk. Sån frihet gillar den moderna svensken, även vi som inte spelar golf.

Till Fredrik Andersson Hed och de övriga sju svenskar som kvalificerat sig till British Open önskar vi lycka till.

Besökte Tekniska Museet häromdagen . Lite av en besvikelse tyvärr. Över lag rörigt, opedagogiskt. Man borde verkligen kunna göra något häftigare av den tekniska historien.

Men i de öde lokalerna ett par trappor upp fanns en en del godbitar, där de visade gamla telefoner och datorer. I ett rum en modell av en ”superdator” från sjuttiotalet, vikt över 4 ton, prestanda som en modern mikorvågsugn ungefär.

Man kan också följa svenska myndigheters motstånd mot designade telefoner under monopoltiden. Från USA kom olika typer av ”novelty phones” – i glada färger och humoristiska utföranden –  men de var tydligen för vulgära för att tillåtas i Sverige. ”Vad är det för fel på gråa telefoner?”, resonerade uppenbarligen Televerket.

Jag fastnade också för några exempel på en typ av överdrag för telefoner, i grön sammet. Sjuttiotalets version av mobilskal, som någon smart entreprenör tagit fram. Att det över huvud taget fanns en marknad för sådana säger något om hur desperat människor sökte något mer, något fräckare. Den grå luren och knorvliga sladden fick man leva med, men vilken lyx att få dra på sin telefon en ny klädsel, i en färg man valt helt själv.

Telefonen ”Hot lips”. Olaglig i Sverige fram till 1985.