Varför är vi rädda för Usama bin Laden när den statistiska risken att kvävas av sina egna lakan är större än att drabbas av en terroristattack? Hur kommer det sig att vissa människor hellre svälter än smakar minsta lilla bit av en genetiskt modifierad gröda, men gärna tar en cigarett utan en tanke på cancer? Varför trodde folk på sjuttiotalet att världen var på väg att gå under? Varför tror folk nästan jämt att världen håller på att gå under?

Dessa och andra frågor ger sig Dan Gardner på i sin bok ”Risk. The science and politics of fear”. Det är kul och intressant läsning. Boken ger många förklaringar till varför vi alltid tycker att framtiden är mer skrämmande och osäker, medan det förflutna verkade säkert och bra.

Gardners förklaringar ligger dels människans hjärna. Våra magreflexer som triggar rädsla kommer från tiden då vi bodde i grottor, vilket leder till problem i dag då vi lever i ett medieflöde där mängder av otäckheter från världens alla hörn möter oss varje dag. Här är boken som bäst, med spännande referenser från psykologisk forksning kring hur människor upplever och hanterar risk på ett irrationellt sätt.

Gardner lyfter också fram alla de grupper i samhället som har ett egenintresse i att skrämma människor - allt från läkemedelsbolag och säkerhetskonsulter till politiker och media. Här känns poängen mer självklar, men styrkan ligger snarare i många välresearchade exempel.

En detalj ur boken jag inte kände till själv: I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet fanns tydligen en utbredd rädsla att maten i västvärlden skulle ta slut och miljoner människor skulle svälta ihjäl. Denna tes drevs av etablerade vetenskapsmän i de på den tiden uppmärksammade böckerna Famine - 1975! av William och Paul Paddock och The population bomb av Georg Wald. Säkert skrevs många lika dystopiska skildringar i Sverige. Tipsa gärna i kommentarsfälten om du känner till någon svensk dystopiker i denna genre.