I dag besökte jag Liljevalchs utställning om Ikea, som var väldigt kul. Ikea är ju dels ett företag som förändrat svenska hem, men också en spegel av hur Sverige har förändrats. På en vägg finns Ikea katalogens framsidor från olika år ordnade kronologiskt och man ser det moderna livet träda fram stegvis för varje år. Katalogerna från sjuttiotalet är verkligen läbbigt murriga och spartanska. Se katalogen från 1974 nedan, med möbler och bokhyllor i obehandlat trä som ett nationellt ideal.

Samtidigt visar Ikea på det som var det sköna med sjuttiotalet. Inte minst ”jeansrummet” med riktigt softa möbler som inte går att sitta annat än bekvämt och lite vulgärt avslappnat i.

Ikea har varit helt avgörande för att pressa priserna på möbler i Sverige. Jämfört med 1974 köper svensken ungefär dubbelt så mycket möbler i dag.

Se utställningen om du är i Stockholm. Pågår till 30 augusti.

London’s Burning sjöng Joe Strummer och Mick Jones på The Clash’s debutalbum 1977. Mitt i den svenska värmeböljan, när det bokstavligen talat känns som om Sverige brinner, dyker det upp ett pressmeddelande från Brandskyddsföreningen. Rubriken lyder ”57 personer döda i bränder under första halvåret 2009”. Av de 57 dödsfallen dog 51 i bostadsbränder och Susanne Hessler, statistikansvarig på Brandskyddsföreningen, kommenterar siffrorna:

”Tyvärr ser vi ingen riktig minskning av bostadsbränderna. Det brinner i cirka 6000 svenska hem varje år.”

Faktum är emellertid att Räddningsverkets statistik pekar på en nedåtgående trend vad gäller antalet dödsfall till följd av brand (se sidan 19 här). Antalet bränder variererar naturligtvis från år till år beroende på väder och vind, men den negativa trenden vad gäller dödsfall är tydlig. Och enligt en rapport som Räddningsverket släppte för ett par år sedan har andelen dödsfall, bland män i åldern 15-64 år, halverats sedan mitten av sjuttiotalet (se sidan 14 här). En tänkbar förklaring som lyfts fram är bättre och ett ökat antal brandvarnare samt den minskande rökningen.

I dagarna presenterade Vägverket halvårsstatistik för döda i trafiken, vilket inte låter så sexigt. Men det fick mig att tänka på den underbara b-filmen Deathrace 2000 från 1975.

Filmen utspelar sig i en mörk framtid år 2000, då USA kollapsat efter en finanskris, och handlar om en tv-sänd nationell racingtävling från kust till kust. Målet för tävlingen är inte bara att komma först — utan att lyckas köra ihjäl så många fotgängare, medtävlare och andra människor som möjligt på vägen! Det är mycket absurd ironi, vrålande motorer och hårda män. Huvudrollen görs av David Carradine, som senare spelade Bill i Tarantinos Kill Bill och som tyvärr gick bort för ett par veckor sedan. Sylvester Stallone har en biroll som en av medtvävlarna (vad jag vet är detta den enda film där Slys karaktär dör).

Även om Deathrace 2000 är extrem så var filmen inspirerad av verkliga händelser. Vägarna var verkligen livsfarliga på sjuttiotalet. 1974 dog 1197 personer på svenska vägar. Under första halvåret av 2009 dog 135 personer i trafiken, 36 färre än motsvarande period förra året. Och då rullar ändå nästan 2 miljoner fler bilar på vägarna i dag. Bilarna har blivit bättre och säkrare, liksom vägarna. Vägverket har statistik från 1950 och framåt.

Gärna ultravåld och brinnande bilar, men helst på film. Kolla in trailern nedan.

Sylvester Stallone i Deathrace 2000.

Peter Santesson-Wilson drömmer sig på Neos blogg med viss skräck tillbaka till sjuttiotalets mat. Ett litet utdrag ur hans bloggpost:

På sjuttiotalet använde man tryckkokare. De tjöt och lät som om de strax skulle explodera. Tryckkokare krävdes därför att köttet som kokades var så segt att det behövde puttra en evinnerlig tid för att bli ätbart. Det serverades tunga till middag. Inte ens en förskönande omskrivning, som den formulering genom vilken man förvandlar grisnacke till fläskkarré. Nej, här kokades rätt och slätt en stor, läbbig utskuren oxtunga – knottrig av smaklökar – som skivades och serverades med rotmos.

Vi skriver också om mat i vår kommande bok. Detta är ett ämne där man kan hämta material ur i det oändliga. Vilka är dina starkaste upplevelser av sjuttiotalsmaten?

I sjuttiotalets Sverige betraktades allsvensk fotboll fortfarande som en hobby. De relativt små inkomster som kunde förekomma klassades som hobbyinkomster som exempelvis inte var pensionsgrundande. Svenska fotbollsspelare kunde välja mellan att ha ett ”riktigt” arbete vid sidan av fotbollen eller söka proffskarriär utomlands.

I själva verket var det inte förrän i samband med den så kallade Bosmandomen i EG-domstolen 1995 som professionell idrott kom att likställas med arbete.

Ronnie Hellström, som var målvakt i landslaget 1968-1980, hade fram till 1974 vid sidan av fotbollskarriären ett vanligt kontorsjobb, som inköpare av ”bröd, tobak och snask” för en stor affärskedja, innan han flyttade till Västtyskland för att på heltid spela för FC Kaiserslautern.

I följande klassiska inslag från 1974 får vi se Ronnie Hellström in action, såväl i målburen som vid skrivbordet. OBS, lägg märke till den tidstypiska planschen bredvid Ronnies skrivbord.

DN skriver i dag om jordgubbsodlingarna i Getinge. Artikeln säger mer om livet i Sverige än man kan tro. Odlarna är frustrerade över att det är svårt att hitta folk som vill plocka bären, ungdomarna tycker det är för jobbigt. Samtidigt har marknaden för självplocket på senare år försvunnit och folk syltar och saftar inte längre. Dessutom slås de små odlarna tydligen ut av de större som har råd att investera i ny drivhusteknik som gör säsongen längre.

Detta är framsteg i praktiken. Ungdomar har det i dag så bra att de slipper knäcka ryggen på jordgubbsfälten, sylta är något man gör om man tycker det är kul men alla vi andra har råd att köpa färdig sylt i affär, ny teknik introduceras i jordbruket och vi får gubbar hela sommaren.

När jag var liten tvingade min mamma ut mig på självplock av jordgubbar under sommaren. Jag saknar det inte.

Så här i finanskristider behöver statskassan alla tillskott den kan få. Ikväll gjorde jag därför en insats för statsbudgeten i samband med en pokerturnering på det statligt ägda Casino Cosmopol.

Den som var sugen på att spela en pokerturnering i Sverige på sjuttiotalet hade det inte lätt. Antingen fick man bege sig till någon av de få och mycket rökiga pokerklubbar som fanns i de lite större städerna. Eller fick man ringa runt till bekantskapskretsen någon vecka i förväg för att planera en lite mindre pokerkväll på hemmaplan.

Att spela poker om pengar var dessutom olagligt, varför pokerklubbarna i regel enbart släppte in betrodda medlemmar. Och som en följd av förbudet fick de 55 deltagarna i det första poker-SM 1975 snällt ta flyget ner till Monte Carlo.

Poker ansågs med andra ord vara likställt med kriminell verksamhet. Idag är det en allmänt accepterad hobby, som cirka 200 000- 250 000 svenskar ägnar sig åt. Och man behöver inte längre åka till Monte Carlo för att delta i en seriös pokerturnering. På Casino Cosmopol, som öppnades i fyra städer 2001-2003, anordnas dagligen pokerturneringar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Och ett domslut från Hovrätten i Göteborg fastslog nyligen att poker i turneringsform bedöms vara ett spel där skickligheten, snarare än turen, överväger. Detta innebär att även privata pokerklubbar numera har laglig rätt att anordna turneringar, det vill säga så länge inte domslutet överklagas till Högsta domstolen.

För den som inte vill lämna hemmet finns en mängd pokersajter på Internet. Nya turneringar – med insatser från tio cent till tusentals dollar – påbörjas varje minut och antalet deltagare varierar från två personer till flera tusen.

För den som tycker att poker är en intressant och kul sport har möjligheterna att njuta av denna hobby förbättrats väsentligt i Sverige sedan sjuttiotalet.

På en fest i helgen erkände min bordsgranne att hon satt upp en ”Reklam undanbedes”-skylt på sin dörr. Det var väl ingen stor grej, tänkte jag. Miljömässigt och bra. Men det visade sig att hon var kvar i känslan av vad de där skyltarna signalerade förr i tiden, på det glättiga åttiotalet. Då det bara var riktigt trista människor som satte upp dem. Om man var mot reklam var man mot livet, mot allt kommersiellt och sannolikt tvättade man sig aldrig heller.

Jag minns inte riktigt symboliken i de där skyltarna, jag var för ung. Men jag minns hur spännande reklam var, särskilt den förbjudna TV-reklamen. I andra länder fanns den, lyllos dom. När vi gick på bio kom vi en halvtimme tidigt till salongen, man fick absolut inte missa killen i Snickers som berättade om att det framåt tiotiden började kurra i magen, och alla de andra spännande inslagen.

I dag finns reklamen överallt, både bra och dålig. Ibland är den störande, ofta finns den bara där. På nästan varje dörr i min portuppgång finns lappar med ”reklam nej tack”. Man kan tycka att de sura lapp-människorna vunnit. Men mina grannar tillhör inte de där livsförnekande typerna. De är glada. De flesta av dem luktar helt okej.

Poängen är inte att vi ska vara glada att vi fått massor med reklam, många verkar ju vilja slippa den. Poängen är att samhället blivit så mycket roligare sedan åttiotalet. Det är verkligen ett tecken på hur deppigt livet i Sverige var när en sorglig lapp på hallgolvet, med information om rea på fläskfilé och tvättmedel på det lokala Konsum, sågs som en ljuspunkt i tillvaron.

“Och det märkvärdiga med den här saken, det ska vi väl påpeka, det är alltså att det finns ingen bandspelare i som framställer den här rösten, utan det är en mikrodator som sköter allt det här, som pratar med oss, som slumpvis väljer de här orden, presenterar de för oss och sen talar om för oss om vi har varit duktiga eller [djup suck] om det har gått lite lagom bra som det gjorde för oss här.”

Programledaren för radions Vetandets Värld, Bertil Nyström, demonstrerar leksaken Speak & Spell tillsammans med kollegan Katarina Ahnlund i ett program om mikrodatorn, februari 1979.

Speak & Spell var en liten pedagogisk plastleksak, som med hjälp av en display, ett tangentbord och en inbyggd robotröst hjälpte barn (och även radioprogramledare) att stava kring slutet av 1970-talet. Den lilla leksaken kostade drygt 200 kronor, vilket motsvarar cirka 700 kronor i dagens prisnivå.

Idag kan man ladda ned Speak & Spell – utan kostnad – exempelvis här eller här. Förbered dig på en rejäl nostalgikick.  Radioprogrammet från 79 kan du lyssna på här.

I senaste numret av musiktidningen Sonic skriver Anders Dahlbom om alla problem som uppstått när livekonserterna blivit fler. Problem för artister och branschfolk alltså. Den nya tekniken har skapat ett musikklimat där artisterna måste ut och träffa sina fans. Jobbigt tycker tydligen vissa. Man måste åka mer buss, får inte lika mycket betalt, tvingas besöka gudsförgätna hålor.

Desto roligare för oss som gillar musik. Och snart drar sommarens festivaler i gång. Men det är värt att komma ihåg att det livemusikutbud som är en självklarhet för varje sextonåring i dag är ganska ny. Fråga någon över 50 – de flesta såg ytterst sällan livemusik i sin ungdom. Den första ”riktiga” rockfestivalen i Sverige var Gärdesfesten 1971, där proggen samlades och blev en rörelse (ovan bild därifrån med Hoola Bandoola band på scen). Hultsfred 1986 var startskottet för det vi i dag kallar en rockfestival.

Bara under juni och juli i år arrangeras det 84 musikfestivaler runt om i Sverige. Från elektronmusikfestivalen i Norberg till Daladansen i Hedemora och Where the action is i Göteborg. Kolla gärna utbudet på denna sida, där även festivaler i utlandet listas.