DN rapporterar i dag om hur luftföroreningar i Stockholm förkortar livet för huvudstadsborna med sju månader i genomsnitt. Uppgifterna kommer från landstingets miljöhälsorapport 2009. Denna artikel är ett riktigt praktexempel på hur media ofta kraftigt förvränger verkligheten genom att vinkla negativt och selektivt.

Ingenstans i texten står tex att 88 procent av stockholmarna uppger att de sällan eller aldrig besväras av dålig luft i stan. Det som besvärar folk mest är bilavgaser, vilket besvärar färre än 10 procent och av dem bor drygt en femtedel med fönster direkt mot en väg. Det står heller inte att mängden kvävedioxid nästan halverats sedan 1982, bla genom allt fler bilar numed katalytisk avgasrening. Alla dessa uppgifter finns i miljörapporten som artikeln utgår från. Hade reportern kollat någon annan källa än den aktuella rapporten hade det dessutom varit piece-of-cake att hitta att föroreningar i luften generellt minskat rejält under senare decennier.

Men att leva sju månader kortare är väl inte bra? Såklart inte. Men stockholmarna lever ju inte kortare liv. Tvärtom ökar ju livslängden. I Sverige som helhet har den ökat med 7 år för män och 5 för kvinnor bara sedan mitten på sjuttiotalet. I den mån de föroreningar som återstår i den allt friskare stockholmsluften förkortar våra liv så vägs det med råge upp av andra förbättringar. Eftersom även luftföroreningarna minskat är det väl också sannolikat att vi i dag lever längre även av det skälet. Det finns det dock inga uppgifter om i rapporten, och DN ställer heller inte den givna frågan när de intervjuar en av rapportens författare. Don’t kill a good story.

Och till slut: var det verkligen dålig luft som var det mest relevanta i den där rapporten? Nej, men det var det som det enklast gick att göra en negativ vinkel på. Själv tycker jag stycket som inleder kapitlet om framtiden är mest intressant:

”Omgivningsmiljön i Stockholm har förbättrats de senaste 30 åren. Samtidigt resulterar de pågående och  planerade miljöåtgärderna sannolikt i ännu lägre halter av mijöföroreningar och en renare miljö i Stockholm län”.

En av de populäraste skräckfilmerna som släpptes det året vi föddes var The Texas Chain Saw Massacre. Med den nya videomarknaden under slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet blev filmen en storsuccé bland Sveriges tonåringar.

I samhällsprogrammet Studio S visades 1980 ett antal klipp från filmen och utbildningsministern Jan-Erik Wikström (fp) ställdes mer eller mindre personligen ansvarig för att sätta stopp för det nya videovåldet. Det dröjde emellertid till 1984 innan Texas Chain Saw Massacre totalförbjöds – och kanske var det just förbudet som gjorde filmen till en kultklassiker.

Förbudet upphävdes 1994 och filmen kunde återigen släppas på video, visserligen med ett par blodiga scener bortklippta. Bara tre år senare totalförbjöds istället uppföljaren Texas Chain Saw Massacre: The Next Generation.

Under sjuttiotalet förbjöd Statens Biografbyrå sammanlagt 168 filmer, med titlar som The Sinful Dwarf och Ursäkta här kommer snuten. Under nollnolltalet har enbart två filmer förbjudits. Den svenska filmcensuren har successivt avvecklats, till många av oss skräckfilmälskares stora glädje. Men egentligen spelar det ingen större roll, eftersom det finns så många alternativa sätt att få tag på filmer idag.

Igår föreslog utredaren Marianne Eliason att filmcensuren för vuxna ska tas bort. Detta är en god nyhet, men främst av principiella skäl. Äntligen kan vi även i lagstiftningen ta avstånd från sjuttiotalets sunkiga och instängda kulturvärderingar.