Vår gode redaktör Billy initierade i dag en tävling på Timbros Twitter-flöde om vem som kunde skriva det roligaste inlägget om sjuttiotalet. Kolla gärna de olika fantasifulla inläggen. Daniel i Knivsta skrev dock det roligaste, som han dessutom utvecklade i ett mail.

Såhär skrev Daniel:

Det var en galen tid, 7o-talet. Min tweet handlade om när en vikarie på förskolan jag gick på hade en temadag om sex och preventivmedel 1976. Hon hade även med sin pojkvän och med kläderna på visade de bl.a. upp olika samlagsställningar. Vi måste ha suttit som en bunt fågelholkar för ingen hade nog fått någon sådan upplysning innan dess. Många besvärliga frågor i många middagsbord den dagen skulle jag tro. Och antar att det var en och annan förälder som flippade ur också. Har inget annat minne av den vikarien så jag antar att karriären som lekisfröken blev kortvarig.

Det är nog bra att det inte går till så på förskolorna. Även om jag samtidigt blir lite gubbsjukt avis på Daniel som fick möta en så frisläppt dagisfröken. Daniel och några av er andra som twittrade får ett ex av vår bok.

Varför är vi rädda för Usama bin Laden när den statistiska risken att kvävas av sina egna lakan är större än att drabbas av en terroristattack? Hur kommer det sig att vissa människor hellre svälter än smakar minsta lilla bit av en genetiskt modifierad gröda, men gärna tar en cigarett utan en tanke på cancer? Varför trodde folk på sjuttiotalet att världen var på väg att gå under? Varför tror folk nästan jämt att världen håller på att gå under?

Dessa och andra frågor ger sig Dan Gardner på i sin bok ”Risk. The science and politics of fear”. Det är kul och intressant läsning. Boken ger många förklaringar till varför vi alltid tycker att framtiden är mer skrämmande och osäker, medan det förflutna verkade säkert och bra.

Gardners förklaringar ligger dels människans hjärna. Våra magreflexer som triggar rädsla kommer från tiden då vi bodde i grottor, vilket leder till problem i dag då vi lever i ett medieflöde där mängder av otäckheter från världens alla hörn möter oss varje dag. Här är boken som bäst, med spännande referenser från psykologisk forksning kring hur människor upplever och hanterar risk på ett irrationellt sätt.

Gardner lyfter också fram alla de grupper i samhället som har ett egenintresse i att skrämma människor – allt från läkemedelsbolag och säkerhetskonsulter till politiker och media. Här känns poängen mer självklar, men styrkan ligger snarare i många välresearchade exempel.

En detalj ur boken jag inte kände till själv: I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet fanns tydligen en utbredd rädsla att maten i västvärlden skulle ta slut och miljoner människor skulle svälta ihjäl. Denna tes drevs av etablerade vetenskapsmän i de på den tiden uppmärksammade böckerna Famine – 1975! av William och Paul Paddock och The population bomb av Georg Wald. Säkert skrevs många lika dystopiska skildringar i Sverige. Tipsa gärna i kommentarsfälten om du känner till någon svensk dystopiker i denna genre.

- Boken är felaktig, på gränsen till farlig. Jag vill inte rekommendera den.

Så lyder Carl-Johan De Geers officiella kommentar, efter att ha läst Flyt!. Inte roligt. Multikonstnären Carl-Johan De Geer är vår hjälte. Nästan allt som var coolt, absurt och fantastiskt i Sverige åren kring det att vi föddes bär hans namn. Tidningen PUSS, Utställningen Skända Flaggan, reklamfotot för Mah-Jongs kläder, textilkonstnärskollektivet 10-gruppen, barnprogrammet Tårtan. Om någon bidrog till att lysa upp ett grått sjuttiotal så var det han. Och så var han trombonist i Blå Tåget också.

Mailet från De Geer efter att han plöjt vårt manus är bland de mest svavelosande jag läst. Uppenbarligen blev han berörd. Men om jag förstått rätt så delar De Geer inte vår grundtes. De har inte blivit bättre, snarare sämre. Det som vi ser som framsteg får honom att må illa. Det är bara att beklaga att han känner så.

I brist på rekommendation är vi stolta att åtminstone få en totalsågning. Vi är glada att boken väcker känslor och öppnar för en debatt kring vad som är framsteg. Carl-Johans De Geer har godkänt sin kommentar, som vi har med på bokens baksida.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, för svenska folken inte minst känd som expert i panelen för TV-programet Boston Tea Party, har fått läsa vår bok i manus. Det gläder oss mycket att han verkar gilla den, se hans kommentar nedan. En någon nedkortad variant kommer finnas med på bokens baksida.

- En fantastiskt rolig bok som är både lärorik och humoristisk. En spark i ändan på alla dumskallar som tror att det var bättre förr, innan avregleringar, individualism och globalisering! Författarna påminner oss äldre om hur mycket som var töntigt på sjuttiotalet, och ger yngre insikten världen på många sätt blivit bättre.

Tack för de orden, Stikkan!

Jag har alltid varit svag för mycket av musiken som släpptes på sjuttiotalet. Tidig punkrock som Ramones och Clash, outlaw country som Kris Kristofferson och David Allan Coe, glamrock som T.Rex, soulig smörsång som Commodores, progg som Björn Afzelius och Hoola bandoola Band, elektronisk musik som Kraftwerk och Tangerine Dream – och så givetvis fet-Elvis.

Theo och jag visar i vår bok, Flyt, att vi svenskar har fått det bättre på alla möjliga sätt sedan sjuttiotalet. Just när det gäller musikutbudet är det dock omöjligt att på ett objektivt sätt visa att allt har blivit bättre. Exempelvis vet vi att Ramones första album från 1976 är bättre än Green Day’s nya skiva, 21st Century Breakdown.

Men det vi med säkerhet kan säga är att musikutbudet har blivit oändligt mycket större för den genomsnittliga musikkonsumenten. Skivhyllorna i en vanlig musikaffär vid mitten på sjuttiotalet bestod i regel av de senaste hitsen samt ett antal klassiska skivor. Jämför det med den enorma musikkatalogen på Ginzas webbutik. För att inte tala om det gigantiska utbudet på Spotify och YouTube. Eller Pirate Bay. Inte nog med att du kan få tag på i princip vilken skiva som helst med hjälp av ett par klick på datorns tangentbord, priset är dessutom nästintill obefintligt.

Även om det inte går att hävda att musikens kvalitet har förbättrats kan vi utan tvekan konstatera att ljudkvaliteten har blivit bättre. Jämför cd- eller mp3-formatet med en knastrig vinylskiva. Och den som föredrar vinylskivor kan fortfarande köpa second hand och i vissa fall nya LP:s. På motsvarande sätt kan de som föredrar analog inspelningsteknik fortfarande spela in med gammaldags teknik.

Det är kanske just det som är det slutgiltiga beviset på att även vi musikfreaks har fått det bättre – valfriheten. Vi har idag möjligheten att lyssna på all den sköna musik som spelades in på sjuttiotalet plus all musik som har spelats in därefter (och före). Och är det inte en fantastisk möjlighet att när vi så vill kunna lyssna på alla dessa guldkorn, som exempelvis den 35 år gamla Där Näckrosen Blommar från Flamingokvintettens femte album?

DN rapporterar i dag om hur luftföroreningar i Stockholm förkortar livet för huvudstadsborna med sju månader i genomsnitt. Uppgifterna kommer från landstingets miljöhälsorapport 2009. Denna artikel är ett riktigt praktexempel på hur media ofta kraftigt förvränger verkligheten genom att vinkla negativt och selektivt.

Ingenstans i texten står tex att 88 procent av stockholmarna uppger att de sällan eller aldrig besväras av dålig luft i stan. Det som besvärar folk mest är bilavgaser, vilket besvärar färre än 10 procent och av dem bor drygt en femtedel med fönster direkt mot en väg. Det står heller inte att mängden kvävedioxid nästan halverats sedan 1982, bla genom allt fler bilar numed katalytisk avgasrening. Alla dessa uppgifter finns i miljörapporten som artikeln utgår från. Hade reportern kollat någon annan källa än den aktuella rapporten hade det dessutom varit piece-of-cake att hitta att föroreningar i luften generellt minskat rejält under senare decennier.

Men att leva sju månader kortare är väl inte bra? Såklart inte. Men stockholmarna lever ju inte kortare liv. Tvärtom ökar ju livslängden. I Sverige som helhet har den ökat med 7 år för män och 5 för kvinnor bara sedan mitten på sjuttiotalet. I den mån de föroreningar som återstår i den allt friskare stockholmsluften förkortar våra liv så vägs det med råge upp av andra förbättringar. Eftersom även luftföroreningarna minskat är det väl också sannolikat att vi i dag lever längre även av det skälet. Det finns det dock inga uppgifter om i rapporten, och DN ställer heller inte den givna frågan när de intervjuar en av rapportens författare. Don’t kill a good story.

Och till slut: var det verkligen dålig luft som var det mest relevanta i den där rapporten? Nej, men det var det som det enklast gick att göra en negativ vinkel på. Själv tycker jag stycket som inleder kapitlet om framtiden är mest intressant:

”Omgivningsmiljön i Stockholm har förbättrats de senaste 30 åren. Samtidigt resulterar de pågående och  planerade miljöåtgärderna sannolikt i ännu lägre halter av mijöföroreningar och en renare miljö i Stockholm län”.

DN skriver i dag om att det är hippt att vara husmor igen. TV-serien Mad Men har tydligen inspirerat unga kvinnor i dag att vilja bli hemmafruar – de vill sylta och safta och virka och sy korsstygn. Som stöd för detta hänvisar de bla till bloggen Underbara Clara, där 23-åriga Clara Lidström delar med sig av sina husmorstips.

Men missar vi inte något här? Alla de här tjejerna som ägnar timmar åt att brodera och byta recept med varandra gör ju det för att de tycker det är kul, det är en hobby. Om de ville skulle de kunna spela hockey och jaga älg istället, vilket många andra tjejer gör i dag. Men det kunde inte deras mormödrar. För dem var sylta och safta både en ekonomisk nödvändighet och ett uttalat krav på dem som kvinnor.

Så inte är det fel att vilja vara lite hemmafru ibland. Att en 23-årig tjej har möjligheten att ägna så mycket tid som Clara uppenbarligen gör åt sånt som hon verkligen inte behöver om hon inte vill är om något ett tecken på ökad jämställdhet.

Har ni också funderat på varför de flesta svenskar i 45-50-årsåldern är fullkomligt besatta av blod, våld och skräck? Svaret ligger i de så kallade skräckserietidningarna, som exempelvis Dracula, Gravmannen och Vampirella, vilka var vansinnigt populära under 1970-talet. Lyckligtvis bestämde sig Konsum i Västerbotten, efter protester från kunder och medlemmar, för att bojkotta skräckserietidningarna 1975. Sammanlagt plockades 26 serietidningar helt bort från sortimentet i fyra varuhus och 94 butiker.

I inslaget nedan hör vi en 27-årig Sverker Olofsson, idag mest känd som konsumentaktivist i TV-programmet Plus, intervjua en Konsumchef i Umeå. Dessutom passar Sverker på att ställa ledande frågor till en ung tonåring. (Vilket leder tanken till den här intervjun från 1985…)

Sverker: Man säger att det förekommer alldeles för mycket våld och för otrevliga bilder – tycker du att det är så?

Tonåring: Ja, det är…

Sverker: Så du missar inte de här 26 tidningarna?

Tonåring: Njä…

Man kan ju bara tänka sig hur Sverige skulle ha sett ut idag om ännu fler av 1970-talets tonåringar hade låtit sin ungdom förstöras av den här typen av dekadent, våldsromantiserande skräplektyr. Och vid närmare eftertanke, vad enkelt livet måste ha varit för 1970-talets föräldrar. Istället för att ödsla tid på att förklara för sina barn om skillnaden mellan saga och verklighet kunde man skriva ett klagobrev till Konsums föreningsstyrelse – och vips var problemet ur världen.

Journalist Anders Bolling skriver på dagens DN Debatt mycket klokt om den ekonomiska krisen. Det är inte apokalypsen vi ser, utan en dipp i kurvan. Även med det värsta scenariot backar vi bara ett par år i tiden. Bollings bok Apokalypsens gosiga mörker har mycket gemensamt med vår kommande bok Flyt! , men han är mer teoretisk och fokuserad på globala utmaningar. Vi skriver om vardagen i Sverige.

Bolling tar dock inte upp det kanske viktigaste: Sverige blir inte bara rikare med tiden, utan också så otroligt mycket roligare och friare! Som vi skriver om i boken framstår en jämförelse med året 1974 då vi föddes som så otroligt dyster, och det är bara 35 år sedan. Uselt musikutbud, inga uteserveringar, inga utlandssemestrar, pappor mobbades om de ville vara hemma med sina barn, jobben var mer monotona och tyngre, gröt var en av de vanligaste maträtterna och Televerket förbjöd rosa telefoner. Vi som lever i dag lever verkligen i en tid av flyt!

Vår bok kommer 10 september, men går redan nu att beställa här. Välkommen också att gå med i bokens grupp på Facebook.

Okej, nu ska jag avslöja mina stora okunskaper om landsbygden. Som inbiten stadsbo har jag noll erfarenheter från jordbruk min uppväxt. Men under semestern har jag läst ”Det svenska jordbrukets historia. 1945-2000″. Hittade den på en bokoutlet i Grebbesta. Och jag blev chockad.

Beskrivningarna av livet på de typiska gårdarna på 50-talet känns som Emil i Lönneberga, som minst hundra år tillbaka i tiden, eller mer. Mindre än fem procent av hushållen hade badrum, man tvättade sig i emaljerad balja i köket. Flugiga torrdass. Fotogenlampor. Garderober för smutsiga arbetskläder saknades som regel. Kvinnorna ägnade timmar åt att tvätta för hand, veva upp och bära in vatten från brunn på gården.

På många gårdar kom inte traktorn förrän på sextiotalet och innan den var allt arbete manuellt. Köra tonvis med gödsel på skottkärra och vingliga spångar. Lyfta balar upp på skrindor. Plocka sten ur åkern med spett.  Det var helt enkelt ofattbart tungt.

Lite senare: På sextiotalet tyckte man det var praktiskt att bespruta sockerbetsfälten ogräsmedel, samtidigt som arbetsfolket låg på knä i fälten och arbetade för hand. Att inte våga hantera DDT med bara händerna ansågs sjåpigt.

Och känner ni igen mjölkkannorna, som den på bilden? Känns som artonhundratal i mina ögon. Men sådana kannor försvann inte förrän i början av sjuttiotalet, då mjölken började hämtas i tankbil. Innan dess fick man lyfta ut 50-literskannorna till vägkorsningarna. Rengöringen av kannorna var ett riktigt slitjobb, öronmärkt för kvinnorna på gården.

Förbättringarna har fortsatt efter sjuttiotalet, även om de inte varit lika uppenbara som när hästarna ersattes av traktorer och handmjölkningen ersattes av maskiner. Men bättre maskiner, förfinad växtkemi, bättre konstgödsel och avel har gjort att livet föreklats och avkastningen ökat enormt.

En ko ger text dubbelt så mycket mjölk per år i dag som 1970. På senare år har vissa gårdar gått över till mjölkningsrobbotar i ladugården. Mer skonsamma mot kornas spenar och anpassar mjölkningstidpunkten till den enskilde kon. Rätt fräckt, tycker ett city-kid som jag. Och visst passar mjölkkannorna bättre som blomkrukor?