SVT ska göra tv-drama av Klas Östergrens fantastiska böcker Gentlemen och Gansters, rapporterar dagens DN. Den första boken, som kom 1980 och utspelar sig året innan, är bland de största läsupplevelser jag haft. Om boxaren och esteten Henry Morgan och hans sinnessjuke bror Leo som varit barnstjärna med diktsamlingen Herbarium en gång i tiden. Och en historia som cirklar kring den där stora, mörka lägenheten på Hornsgatan i Stockholm.

Enligt DN kommer dock tv-seriens lägenhet spelas in i studio, eftersom det är svårt att hitta en lika luguber våning på samma adress i dag. ”Det var en rätt sjaskig tid. Det Stockholm finns inte längre. Hela de kvarteren var ju lite sunkiga på den tiden”, kommenterar Östergren.

Damn right. I vår bok skriver vi bland annat om hur bostadsstandarden förbättrats i Sverige, bla i Stockholms innerstad. De där lägenheterna utan varmvatten och med skallrande englasfönster passar perfekt för plågade själar i böcker. Underbart att vi snart får uppleva det också på film, men slipper det i verkligheten.

Att köra bil var livsfarligt förr i tiden, som vi skrivit om tidigare. Men det gällde inte bara allmän väg, utan även ingängnad bana. Det mest kända exemplet på en rallykraschy var 1978 när Sverige chockades då racingföraren Ronnie Peterson dog efter sviterna av en krasch på Monzabanan i Italien. Motorsport var stort på ett helt annat sätt än det är i dag och Peterson var nationell hjälte, den första svensk som såg ut att kunna bli världsmästare i Formel 1.

Statistik från Formel 1 visar en fantastisk minskning av antalet dödsfall sedan Ronnies tragiska bortgång. Sedan slutet av femtiotalet hade det dött nästan en förare om året i tävlingarna. Efter 1978 har det totalt omkommit fyra förare, det senaste dödsfallet var 1994 då Ayrton Senna från Brasilien kraschade i San Marino Grand Prix.

Till trettioårsdagen av Ronnie Petersons död gjorde P3 en dokumentär, där man bland annat tar upp hur farliga racingbilarna var på den tiden. Även banorna har gjorts mycket säkrare.

I dag startar ”British Open”, världens äldsta golftävling. Jag minns hur töntigt golf var när jag var liten. ”Moderatbandy”. ”En primitiv form av jordbruk”. Eller kanske var det för att det var så snobbigt som man hånade det, för att vi inte tillhörde dem som hade Lacoste-tröjor och puttade på helgerna.

Sedan vi föddes har golf exploderat, blivit en folksport. 1975 fanns ca 50 000 aktiva spelare, i dag finns över 550 000. Antalet banor har ökat från 145 st 1980 till 494 st i dag, enligt Svenska Golfförbundet.

Den som verkligen bidrog till sportens förfolkligande var den tidigare ishockey- och fotbollspelaren Sven Tumba. Enligt honom var golf ”ett tufft boll-lir, precis som fotboll, ishockey och handboll”. Det var han nog rätt ensam om att tycka på den tiden.

Tidningen Svensk Golf har lagt ut hela sitt arkiv på webben. Rätt kul att bläddra. Kolla gärna tex nr 4 från 1973 där Tumba argumenterar för att ”bollen, inte hunden, är människans bästan vän”.

I Signums svenska kulturhistoria över 1900-talet skriver forskaren Mats Hellspong om golfens utveckling. Enligt honom är anledningen att sporten växt både ekonomisk och kulturell. Fler människor har i dag råd att lägga pengar på utrustning, och avsätta de 4-6 timmar som det tar att gå en runda, resor inräknade. Men ökad individualisering i samhället har också gjort att människor allt mer väljer idrotter där man inte behöver anpassa sig så mycket till andra, till fasta träningstider och seriespel. Regnar det kan du hoppa över din runda, får du tid över kan och en kompis gå ut och slå. Klädseln har blivit friare också, inte lika stiff och elitistisk. Sån frihet gillar den moderna svensken, även vi som inte spelar golf.

Till Fredrik Andersson Hed och de övriga sju svenskar som kvalificerat sig till British Open önskar vi lycka till.

Besökte Tekniska Museet häromdagen . Lite av en besvikelse tyvärr. Över lag rörigt, opedagogiskt. Man borde verkligen kunna göra något häftigare av den tekniska historien.

Men i de öde lokalerna ett par trappor upp fanns en en del godbitar, där de visade gamla telefoner och datorer. I ett rum en modell av en ”superdator” från sjuttiotalet, vikt över 4 ton, prestanda som en modern mikorvågsugn ungefär.

Man kan också följa svenska myndigheters motstånd mot designade telefoner under monopoltiden. Från USA kom olika typer av ”novelty phones” – i glada färger och humoristiska utföranden –  men de var tydligen för vulgära för att tillåtas i Sverige. ”Vad är det för fel på gråa telefoner?”, resonerade uppenbarligen Televerket.

Jag fastnade också för några exempel på en typ av överdrag för telefoner, i grön sammet. Sjuttiotalets version av mobilskal, som någon smart entreprenör tagit fram. Att det över huvud taget fanns en marknad för sådana säger något om hur desperat människor sökte något mer, något fräckare. Den grå luren och knorvliga sladden fick man leva med, men vilken lyx att få dra på sin telefon en ny klädsel, i en färg man valt helt själv.

Telefonen ”Hot lips”. Olaglig i Sverige fram till 1985.

I dag besökte jag Liljevalchs utställning om Ikea, som var väldigt kul. Ikea är ju dels ett företag som förändrat svenska hem, men också en spegel av hur Sverige har förändrats. På en vägg finns Ikea katalogens framsidor från olika år ordnade kronologiskt och man ser det moderna livet träda fram stegvis för varje år. Katalogerna från sjuttiotalet är verkligen läbbigt murriga och spartanska. Se katalogen från 1974 nedan, med möbler och bokhyllor i obehandlat trä som ett nationellt ideal.

Samtidigt visar Ikea på det som var det sköna med sjuttiotalet. Inte minst ”jeansrummet” med riktigt softa möbler som inte går att sitta annat än bekvämt och lite vulgärt avslappnat i.

Ikea har varit helt avgörande för att pressa priserna på möbler i Sverige. Jämfört med 1974 köper svensken ungefär dubbelt så mycket möbler i dag.

Se utställningen om du är i Stockholm. Pågår till 30 augusti.

London’s Burning sjöng Joe Strummer och Mick Jones på The Clash’s debutalbum 1977. Mitt i den svenska värmeböljan, när det bokstavligen talat känns som om Sverige brinner, dyker det upp ett pressmeddelande från Brandskyddsföreningen. Rubriken lyder ”57 personer döda i bränder under första halvåret 2009”. Av de 57 dödsfallen dog 51 i bostadsbränder och Susanne Hessler, statistikansvarig på Brandskyddsföreningen, kommenterar siffrorna:

”Tyvärr ser vi ingen riktig minskning av bostadsbränderna. Det brinner i cirka 6000 svenska hem varje år.”

Faktum är emellertid att Räddningsverkets statistik pekar på en nedåtgående trend vad gäller antalet dödsfall till följd av brand (se sidan 19 här). Antalet bränder variererar naturligtvis från år till år beroende på väder och vind, men den negativa trenden vad gäller dödsfall är tydlig. Och enligt en rapport som Räddningsverket släppte för ett par år sedan har andelen dödsfall, bland män i åldern 15-64 år, halverats sedan mitten av sjuttiotalet (se sidan 14 här). En tänkbar förklaring som lyfts fram är bättre och ett ökat antal brandvarnare samt den minskande rökningen.

I dagarna presenterade Vägverket halvårsstatistik för döda i trafiken, vilket inte låter så sexigt. Men det fick mig att tänka på den underbara b-filmen Deathrace 2000 från 1975.

Filmen utspelar sig i en mörk framtid år 2000, då USA kollapsat efter en finanskris, och handlar om en tv-sänd nationell racingtävling från kust till kust. Målet för tävlingen är inte bara att komma först — utan att lyckas köra ihjäl så många fotgängare, medtävlare och andra människor som möjligt på vägen! Det är mycket absurd ironi, vrålande motorer och hårda män. Huvudrollen görs av David Carradine, som senare spelade Bill i Tarantinos Kill Bill och som tyvärr gick bort för ett par veckor sedan. Sylvester Stallone har en biroll som en av medtvävlarna (vad jag vet är detta den enda film där Slys karaktär dör).

Även om Deathrace 2000 är extrem så var filmen inspirerad av verkliga händelser. Vägarna var verkligen livsfarliga på sjuttiotalet. 1974 dog 1197 personer på svenska vägar. Under första halvåret av 2009 dog 135 personer i trafiken, 36 färre än motsvarande period förra året. Och då rullar ändå nästan 2 miljoner fler bilar på vägarna i dag. Bilarna har blivit bättre och säkrare, liksom vägarna. Vägverket har statistik från 1950 och framåt.

Gärna ultravåld och brinnande bilar, men helst på film. Kolla in trailern nedan.

Sylvester Stallone i Deathrace 2000.

Peter Santesson-Wilson drömmer sig på Neos blogg med viss skräck tillbaka till sjuttiotalets mat. Ett litet utdrag ur hans bloggpost:

På sjuttiotalet använde man tryckkokare. De tjöt och lät som om de strax skulle explodera. Tryckkokare krävdes därför att köttet som kokades var så segt att det behövde puttra en evinnerlig tid för att bli ätbart. Det serverades tunga till middag. Inte ens en förskönande omskrivning, som den formulering genom vilken man förvandlar grisnacke till fläskkarré. Nej, här kokades rätt och slätt en stor, läbbig utskuren oxtunga – knottrig av smaklökar – som skivades och serverades med rotmos.

Vi skriver också om mat i vår kommande bok. Detta är ett ämne där man kan hämta material ur i det oändliga. Vilka är dina starkaste upplevelser av sjuttiotalsmaten?

I sjuttiotalets Sverige betraktades allsvensk fotboll fortfarande som en hobby. De relativt små inkomster som kunde förekomma klassades som hobbyinkomster som exempelvis inte var pensionsgrundande. Svenska fotbollsspelare kunde välja mellan att ha ett ”riktigt” arbete vid sidan av fotbollen eller söka proffskarriär utomlands.

I själva verket var det inte förrän i samband med den så kallade Bosmandomen i EG-domstolen 1995 som professionell idrott kom att likställas med arbete.

Ronnie Hellström, som var målvakt i landslaget 1968-1980, hade fram till 1974 vid sidan av fotbollskarriären ett vanligt kontorsjobb, som inköpare av ”bröd, tobak och snask” för en stor affärskedja, innan han flyttade till Västtyskland för att på heltid spela för FC Kaiserslautern.

I följande klassiska inslag från 1974 får vi se Ronnie Hellström in action, såväl i målburen som vid skrivbordet. OBS, lägg märke till den tidstypiska planschen bredvid Ronnies skrivbord.

DN skriver i dag om jordgubbsodlingarna i Getinge. Artikeln säger mer om livet i Sverige än man kan tro. Odlarna är frustrerade över att det är svårt att hitta folk som vill plocka bären, ungdomarna tycker det är för jobbigt. Samtidigt har marknaden för självplocket på senare år försvunnit och folk syltar och saftar inte längre. Dessutom slås de små odlarna tydligen ut av de större som har råd att investera i ny drivhusteknik som gör säsongen längre.

Detta är framsteg i praktiken. Ungdomar har det i dag så bra att de slipper knäcka ryggen på jordgubbsfälten, sylta är något man gör om man tycker det är kul men alla vi andra har råd att köpa färdig sylt i affär, ny teknik introduceras i jordbruket och vi får gubbar hela sommaren.

När jag var liten tvingade min mamma ut mig på självplock av jordgubbar under sommaren. Jag saknar det inte.