Så här i finanskristider behöver statskassan alla tillskott den kan få. Ikväll gjorde jag därför en insats för statsbudgeten i samband med en pokerturnering på det statligt ägda Casino Cosmopol.

Den som var sugen på att spela en pokerturnering i Sverige på sjuttiotalet hade det inte lätt. Antingen fick man bege sig till någon av de få och mycket rökiga pokerklubbar som fanns i de lite större städerna. Eller fick man ringa runt till bekantskapskretsen någon vecka i förväg för att planera en lite mindre pokerkväll på hemmaplan.

Att spela poker om pengar var dessutom olagligt, varför pokerklubbarna i regel enbart släppte in betrodda medlemmar. Och som en följd av förbudet fick de 55 deltagarna i det första poker-SM 1975 snällt ta flyget ner till Monte Carlo.

Poker ansågs med andra ord vara likställt med kriminell verksamhet. Idag är det en allmänt accepterad hobby, som cirka 200 000- 250 000 svenskar ägnar sig åt. Och man behöver inte längre åka till Monte Carlo för att delta i en seriös pokerturnering. På Casino Cosmopol, som öppnades i fyra städer 2001-2003, anordnas dagligen pokerturneringar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Och ett domslut från Hovrätten i Göteborg fastslog nyligen att poker i turneringsform bedöms vara ett spel där skickligheten, snarare än turen, överväger. Detta innebär att även privata pokerklubbar numera har laglig rätt att anordna turneringar, det vill säga så länge inte domslutet överklagas till Högsta domstolen.

För den som inte vill lämna hemmet finns en mängd pokersajter på Internet. Nya turneringar – med insatser från tio cent till tusentals dollar – påbörjas varje minut och antalet deltagare varierar från två personer till flera tusen.

För den som tycker att poker är en intressant och kul sport har möjligheterna att njuta av denna hobby förbättrats väsentligt i Sverige sedan sjuttiotalet.

På en fest i helgen erkände min bordsgranne att hon satt upp en ”Reklam undanbedes”-skylt på sin dörr. Det var väl ingen stor grej, tänkte jag. Miljömässigt och bra. Men det visade sig att hon var kvar i känslan av vad de där skyltarna signalerade förr i tiden, på det glättiga åttiotalet. Då det bara var riktigt trista människor som satte upp dem. Om man var mot reklam var man mot livet, mot allt kommersiellt och sannolikt tvättade man sig aldrig heller.

Jag minns inte riktigt symboliken i de där skyltarna, jag var för ung. Men jag minns hur spännande reklam var, särskilt den förbjudna TV-reklamen. I andra länder fanns den, lyllos dom. När vi gick på bio kom vi en halvtimme tidigt till salongen, man fick absolut inte missa killen i Snickers som berättade om att det framåt tiotiden började kurra i magen, och alla de andra spännande inslagen.

I dag finns reklamen överallt, både bra och dålig. Ibland är den störande, ofta finns den bara där. På nästan varje dörr i min portuppgång finns lappar med ”reklam nej tack”. Man kan tycka att de sura lapp-människorna vunnit. Men mina grannar tillhör inte de där livsförnekande typerna. De är glada. De flesta av dem luktar helt okej.

Poängen är inte att vi ska vara glada att vi fått massor med reklam, många verkar ju vilja slippa den. Poängen är att samhället blivit så mycket roligare sedan åttiotalet. Det är verkligen ett tecken på hur deppigt livet i Sverige var när en sorglig lapp på hallgolvet, med information om rea på fläskfilé och tvättmedel på det lokala Konsum, sågs som en ljuspunkt i tillvaron.

En av de populäraste skräckfilmerna som släpptes det året vi föddes var The Texas Chain Saw Massacre. Med den nya videomarknaden under slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet blev filmen en storsuccé bland Sveriges tonåringar.

I samhällsprogrammet Studio S visades 1980 ett antal klipp från filmen och utbildningsministern Jan-Erik Wikström (fp) ställdes mer eller mindre personligen ansvarig för att sätta stopp för det nya videovåldet. Det dröjde emellertid till 1984 innan Texas Chain Saw Massacre totalförbjöds – och kanske var det just förbudet som gjorde filmen till en kultklassiker.

Förbudet upphävdes 1994 och filmen kunde återigen släppas på video, visserligen med ett par blodiga scener bortklippta. Bara tre år senare totalförbjöds istället uppföljaren Texas Chain Saw Massacre: The Next Generation.

Under sjuttiotalet förbjöd Statens Biografbyrå sammanlagt 168 filmer, med titlar som The Sinful Dwarf och Ursäkta här kommer snuten. Under nollnolltalet har enbart två filmer förbjudits. Den svenska filmcensuren har successivt avvecklats, till många av oss skräckfilmälskares stora glädje. Men egentligen spelar det ingen större roll, eftersom det finns så många alternativa sätt att få tag på filmer idag.

Igår föreslog utredaren Marianne Eliason att filmcensuren för vuxna ska tas bort. Detta är en god nyhet, men främst av principiella skäl. Äntligen kan vi även i lagstiftningen ta avstånd från sjuttiotalets sunkiga och instängda kulturvärderingar.

“Och det märkvärdiga med den här saken, det ska vi väl påpeka, det är alltså att det finns ingen bandspelare i som framställer den här rösten, utan det är en mikrodator som sköter allt det här, som pratar med oss, som slumpvis väljer de här orden, presenterar de för oss och sen talar om för oss om vi har varit duktiga eller [djup suck] om det har gått lite lagom bra som det gjorde för oss här.”

Programledaren för radions Vetandets Värld, Bertil Nyström, demonstrerar leksaken Speak & Spell tillsammans med kollegan Katarina Ahnlund i ett program om mikrodatorn, februari 1979.

Speak & Spell var en liten pedagogisk plastleksak, som med hjälp av en display, ett tangentbord och en inbyggd robotröst hjälpte barn (och även radioprogramledare) att stava kring slutet av 1970-talet. Den lilla leksaken kostade drygt 200 kronor, vilket motsvarar cirka 700 kronor i dagens prisnivå.

Idag kan man ladda ned Speak & Spell – utan kostnad – exempelvis här eller här. Förbered dig på en rejäl nostalgikick.  Radioprogrammet från 79 kan du lyssna på här.

I senaste numret av musiktidningen Sonic skriver Anders Dahlbom om alla problem som uppstått när livekonserterna blivit fler. Problem för artister och branschfolk alltså. Den nya tekniken har skapat ett musikklimat där artisterna måste ut och träffa sina fans. Jobbigt tycker tydligen vissa. Man måste åka mer buss, får inte lika mycket betalt, tvingas besöka gudsförgätna hålor.

Desto roligare för oss som gillar musik. Och snart drar sommarens festivaler i gång. Men det är värt att komma ihåg att det livemusikutbud som är en självklarhet för varje sextonåring i dag är ganska ny. Fråga någon över 50 – de flesta såg ytterst sällan livemusik i sin ungdom. Den första ”riktiga” rockfestivalen i Sverige var Gärdesfesten 1971, där proggen samlades och blev en rörelse (ovan bild därifrån med Hoola Bandoola band på scen). Hultsfred 1986 var startskottet för det vi i dag kallar en rockfestival.

Bara under juni och juli i år arrangeras det 84 musikfestivaler runt om i Sverige. Från elektronmusikfestivalen i Norberg till Daladansen i Hedemora och Where the action is i Göteborg. Kolla gärna utbudet på denna sida, där även festivaler i utlandet listas.

Det här klippet fick en del spridning för ett år sedan, men ni som inte sett det måste verkligen.

Dramaten gör pjäs av Ingmar Bergmans klassiska TV-serie från 1973, Scener ur ett äktenskap. TV-serien om ett sönderfallande borgerligt äktenskap var ett av de allra mest sedda programmen på monopol-TV när det begav sig. Dessutom var också jämställdhetsdebatten ganska ny och det fanns verkligen mycket sunkiga värderingar att göra uppror mot. Vi skriver en hel del om det i boken.

Jämställdheten i Sverige har dock förbättrats rejält sedan 1973. Det vore kul att om Dramaten på något sätt väver in framstegen i pjäsen, och inte fastnar i problemformuleringen från 35 år sedan.

Pjäsen har premiär på Dramaten 15 augusti. TV-serien finns som DVD-box, tex här. Tydligen har även någon lagt upp TV-serien som torrent på The Pirate Bay.

Daniel Westling har i dagarna fått en ny njure, rapporterar Hovet. Sveriges kändaste gymägare lider av kronisk njursvikt och pappa Olle har ställt upp som donator. Operationen har tydligen gått bra.

Hade det skett för tjugo år sedan hade nog Victoria bitit på knogarna nu. Men i dag kan kronprinsessan ta ingreppet med ro. Medan Daniel vilar upp sig åker hon på studieresa till Grönland med Danmarks kronprins Fredrik och Norges kronprins Haakon.

Transplantationer av organ mellan människor var till helt nyligen fullständig science fiction. Den första lyckade njurtransplantationen i Sverige gjordes 1964. Operationerna var dock osäkra. För tjugo år sedan var det bara 35 procent av de transplanterade njurarna som fungerade efter ett år. I dag funkar 97-98 procent efter ett år, 90 procent efter fem år. En viktig förklaring är bättre operationsteknik och läkemedel.

Över 500 personer fick en ny njure förra året, det är inte bara något för kungligheter. Grattis Daniel, och alla andra.