Besökte Tekniska Museet häromdagen . Lite av en besvikelse tyvärr. Över lag rörigt, opedagogiskt. Man borde verkligen kunna göra något häftigare av den tekniska historien.

Men i de öde lokalerna ett par trappor upp fanns en en del godbitar, där de visade gamla telefoner och datorer. I ett rum en modell av en ”superdator” från sjuttiotalet, vikt över 4 ton, prestanda som en modern mikorvågsugn ungefär.

Man kan också följa svenska myndigheters motstånd mot designade telefoner under monopoltiden. Från USA kom olika typer av ”novelty phones” – i glada färger och humoristiska utföranden –  men de var tydligen för vulgära för att tillåtas i Sverige. ”Vad är det för fel på gråa telefoner?”, resonerade uppenbarligen Televerket.

Jag fastnade också för några exempel på en typ av överdrag för telefoner, i grön sammet. Sjuttiotalets version av mobilskal, som någon smart entreprenör tagit fram. Att det över huvud taget fanns en marknad för sådana säger något om hur desperat människor sökte något mer, något fräckare. Den grå luren och knorvliga sladden fick man leva med, men vilken lyx att få dra på sin telefon en ny klädsel, i en färg man valt helt själv.

Telefonen ”Hot lips”. Olaglig i Sverige fram till 1985.